Kärlek är för dom..

Så var den viktiga onsdagen till ända. Med råge!

Men vilken dag det var. Vilken kväll. Helt galet, precis som jag visste att det skulle bli.

Inte för att vara sådan och inte för att jag inte gillar Håkan eller kent men i år var det bättre.

Avslutningen var så magnifik att jag får rysningar bara jag tänker på det!

Men men..vad annat hade man väntat sig av den där mannen. Va?

Det blir då inget halvmesyr när han är i farten, då är det bara pang på.

Bättre än i Lund och nog bättre än i Borlänge för två veckor sedan.

Kan man förresten se den mannen för många gånger? Hur skulle det gå till när man alltid blir så hänförd?

Jag som älskar att bli hänförd... Ja, ojoj.

Det började förvisso med den sega mannen. Den gamle mannen.
Freddie Wadling. Han knatade ut med käpp och slog sig ned på en stol. Där satt han sen och sjöng sina sånger. Andras sånger..
Lite underlig var han men rätt rolig också!

Efter Freddie och ett stilla regn var det så dags för fröken T.
Trevligt trevligt.
Vädret hade ordnat till sig, folket hade börjat strömma till. Men fortfarande satt en hel del filurer kvar på sina filtar, åt och drack. Far och PO hade vid det här laget tagit plats med Marcus och mig så vi stod där alla och väntade.
Marcus var duktig och spelade in första låten.
Och allt var som det skulle. Som vi hört det förut. Fast Anna såg annorlunda ut, hon hade minsann fått på sig en jacka istället för västen.
Alltid är det något nytt. Haha.

Och det var vackert, precis som det brukar! Det ändras då inte..
Även här fick jag bli hänförd och jag fick mig även en glad överraskning.
Jaa, jag älskar roliga överraskningar också! Så det var bara att tacka och ta emot med enorm häpnad, vördnad och spirande glädje när det plötsligt var dags för My Secret, som extranummer efter Wedding Song.
Mmm..somliga stunder är då lite finare än andra. Det är då ett som är säkert!

Öppningsnumret- Shoreline.

När sedan mörkret smugit sig på ordentligt, när än fler packat ihop sitt pick och pack för att ansluta framför scenen var det då äntligen dags.
Och lite var det nog som dom skrev i tidningen då, hur orättvist och konstigt det än må låta, att de båda första akterna bleknade lite. Försvann lite där i mörkret, i natten.
För kvar fanns bara han. Kvar fanns bara Thåström med rösten, Thåström med bandet och den makalösa musiken.
Så visst var det ett underbart slut på en fantastisk afton!
Jag fick rysningar mer än en gång kan jag säga och speciellt när han bjöd in Anna att sjunga med honom under Kärlek är för dom. En glad- men väntad överraskning!
Tiden gick och inte var han färdig på utsatt tid men det var som allt försvunnit redan. Tid och rum, som om det bara fanns han kvar. Bara en Joakim och hans publik, och det var vackert att skåda. Vackrare än så går det inte att få det!