Hemma nu igen.
Kvällarna blir sena och katten blir ledsen. Och vi blir dammiga i håret. Dammiga överallt faktiskt.
Det bara blir så.
Och det här med att få tid över till allt man vill. Till dom man vill umgås med.
Som katten. Som alla söta vänner häromkring.
Varför finns inte den tiden? Speciellt inte just nu. Nu är det bara jobb med lägenheten.
Därför känns det kul att få vara så mycket med Niklas. Och just därför känns det kul att få veta att och när jag får träffa fina vännen Sara igen.
Jag hatar när tiden bara går. Det är sorligt, tråkigt. Och fortfarande önskar jag att Sverige var runt och inte så förbannat avlångt.
För visst är det så att de flesta finns på alldeleds för långt avstånd?
Men jag tycker om MSN och Facebook när folket är där långt borta. Att på nåt sätt ändå få ha dom nära, om så bara genom datorn och cyberkänslor. Det är bättre än inget!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar