Maybe we are the damaged ones..?

Today was the day...
Jag masade mig ur sängen när alarmet i mobilen gjorde sig påmint.
Käraste Annika sjöng Anna för mig/oss, en inspelning jag gjorde förra veckan.. Upp och duscha, äta en halvt obefintlig frukost.
Av någon anledning kändes det ännu svårare än vanligt att få i sig något..
När vi sen gjort oss redo med allt vad det innebar var det dags att bege sig mot stan, by car som vi fick ställa borta vid Ångfärjan.
Vi hade även köpt en liten sak till finaste och till det behövdes ett kort men såfort vi fixat allt travade vi upp till ett ganska befolkat We Love Music.

Karl var där och jag såg även Daniela och deras lille son. Han verkade nyfiken på alla sladdar och grejer som fanns inom räckhåll.. Haha!
Lite innan den vi väntat på dök upp träffade jag en kär gammal vän.
Marcus hade letat sig hit ända från Hässleholm och slöt upp brevid mig och min påg så sen stod vi där alla tre och väntade.
I övrigt var butiken lite lagom fylld med folk som kollade runt bland skivor och filmer och såg förväntasfulla ut.

Så var det äntligen dags.
Anna klev fram från det allra heligaste med sin gitarr och en glad uppsyn.
Sen drog hon igång med Terrified.

Undertecknad stod mellan dom båda Marcusarna och hade ingen framför mig så det var såklart ganska svårt för henne att missa mig vilket tog sig uttryck i att hon plötsligt tittade igenkännande på mig, sken upp och log.
Och så var hela min dag gjord! Faktiskt.

Det skulle däremot bli än lite roligare för efter den första eminenta låten föll det sig som så att jag plötsligt var den som skulle få önska en låt.
Hur gick det till egentligen..? Hur som helst så hade jag ganska stora problem med att bestämma mig så medan jag funderade spelade hon Summer Rain på gitarr och sen kom den lagom väntade What Have I Done på keyboard.
Inte ens här hade jag sedan kläckt ur mig något så hon började på annonsera signeringen och innan jag hann påminna om att få min önskan uppfylld frågade hon pånytt.
Då hade jag äntligen bestämt mig för Let It Rain så då blev det den acapella.
Det tackar man för!

Under signeringen sen såg jag och påg till att hålla oss i skinnet tills det blev vår tur och kanske var det lite synd om den stackars damen som råkade stå bakom oss i kön för det tog lite tid innan vi blev färdiga där framme..
Anna blev förresten glad för det hon fick, vilket var en Miranda-nalle..ifall ni minns dom.
Hon frågade om vi tänkte komma till The Tivoli nästa år och det lovade vi att vi skulle göra och vi berättade även att vi kommer till Babel nu i december. Även det var en glad överraskning för henne tydligen.
Och jaa har man sagt något så får man ju hålla det så nu vet vi vad vi ska göra den 28e februari!
Man ska hålla det man lovar!