It’s not somebody who’s seen the light..

Det kanske var dags att förtälja lite om fredagen?
Efter att ha kommit hem i vettig tid från jobbet var jag sjukt trött och däckade i några timmar.
Hade inte tänkt att sova riktigt så länge men det var visst välbehövligt.
I rask takt begav vi oss sen runt 18-snåret mot Lund.
Det är så smidigt med buss-tåg-buss dit och skönt för Marcus att slippa tänka på att köra fram och tillbaka.
Och man ska ju utnyttja kollektivtrafiken!

Det blev lite snabbmat på Knutan och sedan ett tåg ner.
Både här och i Lund regnade det ganska friskt vilket förvisso inte var så roligt.
Regn kan man ju klara sig utan!
Vi kom dock i vettig tid till insläppet så vi slapp stå där ute och huttra så länge vilket var himla skönt.
Mejeriet är ett kul ställe med en rätt bra uppdelning på scen/bar-del där vi först utnytjade det senare och sen det första.. Ja.
Folket strömmade på in och i lagom rättan tid, okey..lite försenat, drog sen hela tjotaballongen igång!

Allt blev mörkt och tyst. Bandet hade hittat ut på scenen och ljuvlig musik började strömma emot oss.
Sen tassade Amanda ut och dom började med en ny låt.
En ny låt vid namn Come on, Henry.
Tredje låt i ordningen presenterades som "En gammal låt" och var ingen mindre än Do you love me.
Det väldigt speciella samspelet mellan Amanda och gitarristen Pär Wiksten märks under alla konserter och för var gång jag sett dom verkar dom bara mer och mer trygga och säkra på var dom har varandra och det är härligt att skåda sådan kemi.
Det riktigt lyser om dom och det märks att dom har roligt på scen och att dom trivs i varandras sällskap.

Denna kväll fanns även hela Amandas familj på plats och det var lite exta kul när hon sjöng Amarula Tree där hon i vissa av textraderna vänder sig till mami, brother och papi.
Pär och Amandas samspel blir för det andra extra påtagligt och roligt att se under låten Someday som framförs som en duett dom emellan.
Den är alltid lika rolig att se och höra, alltid händer det något när dom framför den. Något kul och lite överraskande och Pärs spelglädje och förtroende för Amanda som artist märks väldigt väl.

Även det första extranumret var en ny låt med det lite lagom passande namnet The End men avslutningen blev med Hallelujah.
Och det var vackert.
Har fått förmånen att höra den live några gånger nu och den är alltid lika fin och just i fredagskväll var den sådär spröd men ändå kraftfull.
Det var ett väldigt vackert avslut på kvällen och den enda cover hon bjöd på, i övrigt var det idel eget material och så är det ju såklart roligast!

Tack kära Lund och bästa Amanda för ännu en fantastisk kväll på Mejeriet.
Må vi alla få uppleva det någon gång igen. Det är alltid speciellt med artister på hemmaplan.
Det är magiskt. Alltid.