All I can think of is love...

När jag redan har börjat för egen maskin kan jag lika gärna fortsätta på den redan inslagna vägen. Och lyssna lite på The Ark-We Are The Ark.
Bara för att jag kan!
Och förlåt mig att jag fortfarande ältar det här.
Jag undrar hur länge det ska hålla på.

Hur länge känslan av total tom och dumhet ska kunna infinna sig så totalt?
Och hur länge jag ska fortsätta fundera.
På det där lilla ordet om.. Om om om.
Om inte det, om nu detta hänt..om bara.. Om.
Ja.
Tänk vad mycket som kan rymmas i ett så litet ord.
Det är ju nästan ironiskt!

Och tänk vad mycket känslor och tankar ett namn kan locka fram.
Ett namn som jag nästan försökt förtränga. Precis som med allt annat där.
Och nej, jag reagerade inte på det först. Jag bara läste.
Det var en väldigt underhållande bok jag fått, faktiskt.
Jag antar att jag blir extra känslig och fundersam när jag har besök men det känns inte riktigt rätt att skylla på det heller..
Vad ska man skylla på då?
På ett litet namn?
Fyra bokstäver..

Helt ärligt tror jag att det är något fel på mig!
Låg och tänkte en massa igårkväll när jag egentligen borde sova.
Hur normalt är det?
Man SKA för fan inte ligga och tänka på sånt som hänt för tio år sedan och fundera på varför det blev si och varför det blev så.
Varför kan jag inte bara släppa allt?
Vad är det som är så himla viktigt i allt det här?
Kanske att försöka rädda mig själv och mitt samvete. Fortfarande!
Försöka göra mig lite ren och god.. Är det där skon klämmer?
Eller är det bara att jag vill veta vad som kunde ha hänt OM inte..?

Ja, jag undrar fortfarande..
Och det är väl som han sjunger..Ola: It takes a fool to remain sane!