'Cause I miss you so!

Vad konstigt det känns..
Fick en jätteskum känsla i hela kroppen nu när jag fick för mig att jag skulle lyssna på The Ark.
Jag älskar Arkarna men jag vet inte riktigt om det här var nyttigt.
Jag som inte tycker om att känna och tänka för mycket, på sånt jag inte borde lägga energi på.
Och jag blir så nervös när allt bara ramlar över mig. Sådär plötsligt och oförutbestämt.

Ska det kännas bra när det känns dåligt?
För det gör det också.
Åhh..att vissa saker fastnar sådär. Obevekligt för att alltid bara vara där och hugga till när man minst anar det.
Antar att hela We Are The Ark sjunger om en försvunnen era och tid i mitt liv.
Verkligen försvunnen. Fast ändå kan jag inte släppa det.. Vad fan är det för fel på mig?!

Det river och sliter fortfarande. Efter så många år...
Spännande. Underligt. Konstigt. Nästan lite läskigt också, när jag tänker efter.
Jag vet att man inte ska tänka så mycket så kanske ska jag bara sitta här och vänta på att allt ska gå över. Kanske byta artist i Spotify och se om jag kan få nån annan känsla inprentad i kroppen eller om allt redan är dömt att misslyckas.
LeAnn Rimes och The Ark får mig ändå alltid tillbaka. Till en kall vinter med en vacker röst att lyssna till och få vara med, oavsett hur många år som passerar.

Men men men.. Allt har visst en mening så jag ska sluta fundera nu.
Egentligen var detta inte alls vad jag tänkt skriva om men det känns rätt skönt just nu ändå när jag fått spotta ur mig lite tankar och funderingar.
Om ni sen förstår eller ens vill förstå gör det samma, skrivande är bra terapi för själen, det har jag ju alltid sagt!
Och det är min blogg med mina randiga ord så då blir det såhär ibland.
Jag vet att ni tycker om mig ändå!